Första dagen
Igå hade jag världens ångest för att jag skulle börja jobba idag efter en veckas ledighet. Det var väldigt tungt tills jag kom fram till jobbet och insåg vad lite det var att göra.
På 13 timmar skulle jag endast åka en gång till korsnäs och iggesund. Soft dag iaf men trött som en gris....
Försöker skriva några rader här innan jag ska gå och möta kärleken som slutar jobba kl 22.....
Jämt när jag ska skriva nåot här så är allt som bort blåst när jag ska skriva första bokstaven. Det kan vara så mycket jag tänkt skriva men sen får jag inte ner ett ord.
Det enda jag får ur mig är "idag har jag gjorde det eller det med Canoó" eller "Jag älskar Daniel".
Nu är ju båda de sakerna sanna.
Det är bara så tråkigt när det är så mycket man vill skriva om men som bara försvinner när allt ska skrivas ned.
"Hej. Jag heter Nicole och jag kör tankbil"
Intressant va?!
Det hände en olycka....
I måndags hände något. Jag kan inte säga exakt vad som hände, en olycka. Det känns i nacke, bröst och armar. Har en viss nedsatt rörlighet.
Sitter hemma och kan inte sova pga smärta i nacken om jag ligger för länge.
Jag var i alla fall ute och red. Hade ridit i ca 7 min och hästen proppsade på att springa. Lät honom trava lite sakta. Något hände som jag inte varit med om förr. Han måste ha snubblat. Snubblat 10 gånger värre än alla andra gånger han snubblat.
Allt känns som en konstig och evighetslång dröm nu i efterhand.
Med tanke på alla Canoós sår så tror jag att han stod på knä med frambenen och huvudet i marken medan det sköts på med fart bakifrån.
När hans huvud slog i marken kom en stöt och mitt huvud var i marken samtidigt som jag satt kvar i sadeln. Det kom en till stöt och jag gör en kullerbytta. Ingen volt som alla andra gånger jag ramlat av.
Det spöregnade ut och var uppgjort för en olycka med ett sådant väder.
Landar på rygg och tiden har aldrig gått så långsamt. Hinner tänka flera gånger om att "Nu får jag hela hästen över mig och det kommer göra ont"
Jag hade regnkläder på mig och det regnade ju. En del av mig landade i lite gräs. Å gräs och regn blir tillsammans väldigt halt. Samma sekund som jag landar så åker jag rutchkana på gräset ner i ett dike som är djup. Känns som jag låg där i en evighet men det var säkert bara en bråkdel av en sekund. Flyger upp och förstår att jag inte fått någon häst över mig och är rädd vad jag ska se när jag väl ser över kansten på diket. Diket är så djupt att det räcker mig upp till midjan.
Där ser jag min häst står och drar mulen i marken och en massa blod. Kastar mig upp och fångar honom så han inte springer hem. Då hade allt kunna bli värre.
Ser att han blöder i munnen. Tror att han slagit ut en tand eller dyligt och börjar känna efter så gott det går. Han verkade inte ett dugg öm i munnen. Pustar ut och ser alla sår och blod igen.
Ringer mamma och berättar vad som hänt och säger att jag inte tror det är någon fara med hästen. Inte halt eller något konstigt uppförande. Efter en stund frågar hon "Hur är det med dig då?"
MED MIG??
Det hade jag inte ens hunnit tänka på.
Kan konstatera att inget blod är från mig men inget mer. Tänkte bara på Canoó. Jag kunde ju gå och så.
Börjar gå mot stallet och ringer Danne som är på köpis. Känner att jag behöver lite stöd. Jag tycker inte om blod och hästar blöder mycket när de blöder.
Tvätta så mycket vi kan av såren. canoó är inte det minsta medgörlig när det gäller sårvård. Vilja, våld och klorhexedin. Efter ett tag kunde jag känna mig nöjd med såren. De var så rengjorde hästen tillät.
Gav honom en banan för att se om han åt eller hade för ont i munnen. 1 sekund så var bananen borta. Inte ett dugg ont.
Släppte ut odjuret med en viss oro för såren och åkte hem. Började se över mig själv.
Konstaterade: nackont, en liten sten i tummen (ont som fan att ta ut därifrån) och lite hud som skrapats upp. Inget blod alls.
Dagen efter var det bara att åka till stallet fort efter jobbet och kolla in djuret. Nu såg man hur det egentligen var med såren. Det var några skrapsår, enstaka ställen det hade blött ifrån.
Ingen fara alls!
Jag konstaterade att jag hade ondast av oss med en sträckt nacke, träningsvärk och sår på tummen och ett blåmärke på ena handen.
Ett av benen (dålig bild)
Det andra benet. Inte lika skrapat.
Canoós fina ansikte, uppskrapat =(
Alla mår bra i dagsläget.
En fin sommarbild på vackrast i Valbo =)
Sitter hemma och kan inte sova pga smärta i nacken om jag ligger för länge.
Jag var i alla fall ute och red. Hade ridit i ca 7 min och hästen proppsade på att springa. Lät honom trava lite sakta. Något hände som jag inte varit med om förr. Han måste ha snubblat. Snubblat 10 gånger värre än alla andra gånger han snubblat.
Allt känns som en konstig och evighetslång dröm nu i efterhand.
Med tanke på alla Canoós sår så tror jag att han stod på knä med frambenen och huvudet i marken medan det sköts på med fart bakifrån.
När hans huvud slog i marken kom en stöt och mitt huvud var i marken samtidigt som jag satt kvar i sadeln. Det kom en till stöt och jag gör en kullerbytta. Ingen volt som alla andra gånger jag ramlat av.
Det spöregnade ut och var uppgjort för en olycka med ett sådant väder.
Landar på rygg och tiden har aldrig gått så långsamt. Hinner tänka flera gånger om att "Nu får jag hela hästen över mig och det kommer göra ont"
Jag hade regnkläder på mig och det regnade ju. En del av mig landade i lite gräs. Å gräs och regn blir tillsammans väldigt halt. Samma sekund som jag landar så åker jag rutchkana på gräset ner i ett dike som är djup. Känns som jag låg där i en evighet men det var säkert bara en bråkdel av en sekund. Flyger upp och förstår att jag inte fått någon häst över mig och är rädd vad jag ska se när jag väl ser över kansten på diket. Diket är så djupt att det räcker mig upp till midjan.
Där ser jag min häst står och drar mulen i marken och en massa blod. Kastar mig upp och fångar honom så han inte springer hem. Då hade allt kunna bli värre.
Ser att han blöder i munnen. Tror att han slagit ut en tand eller dyligt och börjar känna efter så gott det går. Han verkade inte ett dugg öm i munnen. Pustar ut och ser alla sår och blod igen.
Ringer mamma och berättar vad som hänt och säger att jag inte tror det är någon fara med hästen. Inte halt eller något konstigt uppförande. Efter en stund frågar hon "Hur är det med dig då?"
MED MIG??
Det hade jag inte ens hunnit tänka på.
Kan konstatera att inget blod är från mig men inget mer. Tänkte bara på Canoó. Jag kunde ju gå och så.
Börjar gå mot stallet och ringer Danne som är på köpis. Känner att jag behöver lite stöd. Jag tycker inte om blod och hästar blöder mycket när de blöder.
Tvätta så mycket vi kan av såren. canoó är inte det minsta medgörlig när det gäller sårvård. Vilja, våld och klorhexedin. Efter ett tag kunde jag känna mig nöjd med såren. De var så rengjorde hästen tillät.
Gav honom en banan för att se om han åt eller hade för ont i munnen. 1 sekund så var bananen borta. Inte ett dugg ont.
Släppte ut odjuret med en viss oro för såren och åkte hem. Började se över mig själv.
Konstaterade: nackont, en liten sten i tummen (ont som fan att ta ut därifrån) och lite hud som skrapats upp. Inget blod alls.
Dagen efter var det bara att åka till stallet fort efter jobbet och kolla in djuret. Nu såg man hur det egentligen var med såren. Det var några skrapsår, enstaka ställen det hade blött ifrån.
Ingen fara alls!
Jag konstaterade att jag hade ondast av oss med en sträckt nacke, träningsvärk och sår på tummen och ett blåmärke på ena handen.
Ett av benen (dålig bild)
Det andra benet. Inte lika skrapat.
Canoós fina ansikte, uppskrapat =(
Alla mår bra i dagsläget.
En fin sommarbild på vackrast i Valbo =)
